Det går fan inte beskriva hur glad jag är. Hur stolt jag är över mig själv. Jag haft sånna bekymmer med att ge mitt allt när jag springer häck. Jag har inte tävlat på två år förutom för fyra veckor sedan i Villstad då jag gjorde mitt livs sämsta lopp. Jag har kämpat och kämpat på träningarna med att övervinna mitt tvekande och bara köra, ge allt. Och då menar jag att verkligen springa över varenda häck, trycka mellan varje häck, och springa så snabbt som jag vet att jag har kapacitet att göra mellan häckarna, och hålla hela vägen in i mål.  Jag minns inte ens när jag gjorde det senast. Men det gjorde jag idag.
Jag blev så chockad och så glad, att alla känslor bara svämmade över och blev till glädjetårar. Jag vet inte hur alla tolkade min reaktion, men det var verkligen inte missnöje. Det var ren jävla lycka. Äntligen!!
Jag var till och med ensam tävlande och lyckades pusha mig så bra helt på egen hand, och springa ett så bra lopp utan konkurrens. Jag så grymt nöjd och så sjukt lycklig. Det går inte att beskriva! Varför springer jag inte alltid såhär?

Imorgon är det som man säger på Biggest Loser-språk Last Chance Workout, och i mitt fall är det Last Chance Competition. På hemmaplan i Kalmar dessutom! 100mhäck, 100m, längd och 200m. Sista tävlingen för i år. NU KÖR VI!