Snön har fallit och klär idag Kalmars gator. Var ute på stan för att hitta en kostym till Roger tidigare och det piskade snö i våra ansikten. Men det var inte det enda som kom emot mig på min runda på stan. Möttes av flertalet pälsar och här är en grej jag inte förstår? Hur kan man ha på sig detta, obegripligt för en annan. Nummer ett, det är inte snyggt utan man ser ut som en fet ko utan några proportioner. Nummer två, den behövs inte för kylans skull, då det finns flertalet alternativ för den som fryser som är lika värmande som en päls. Nummer tre, det uppmuntrar den hemska pälsindustrin, vare sig det är äkta päls eller fejk man klär sig i. Jag mår själv dålig då jag har fuskpäls på min vinterjackas luva. Kan inte detta bara sluta tillverkas? För er som är för allt det här med päls så tycker jag att ni kan få se sanningen bakom era ”fina jackor”. Se nedan,

/SMULAN

Delade ju av mig av en liten novell häromdagen. Tänkte dela med mig av en till som jag skrev för 3 år sedan..

Var det en tillfällighet? Ett år har 365 dagar och jag hade passerat 22 år, 8030 dagar. Inte trodde jag att allt skulle sluta här. Att dagar och tid skulle stanna och tas ifrån mig. Jag var stark, ingen utmaning var stor nog för mig, jag klarade allt. Jag hade slitit mig genom taggtråd och eld och fortsatt starkt framåt. Jag hade skådat ett berg i horisonten. Det var en utmaning ingen någonsin klarat, men jag visste att jag kunde. Röster försökte dra mig tillbaka men min vilja var större. Jag började klättra, jag klättrade i dagar och nätter. Det var toppen på berget jag ville åt utan att ifrågasätta varför. För varje dag jag kämpade ju mer miste jag. Men viljan var för stark, jag kunde inte ge upp nu. Jag fortsatte kämpa och strida och tillslut kunde jag se toppen. Den stoltserade och prydde hela min vy. Jag ville upp, stå där och jag klättrade vidare. En vind av lycka överrumlade mig, jag hade nått toppen. Jag skådade ut över ängar och hav, jag var fri. Jag hörde ett rop i fjärran, jag tappade fästet, förlorade balansen. Jag såg hur berget passerade förbi och jag kunde höra ekot av ropet efter mig. Jag såg hur marken började närma sig, jag hade levt i 8030 dagar. Jag svarade ropet och ropet i fjärran stannade mig. Ropet i fjärran var jag…

/SMULAN

Har en liten hobby som inte många känner till. Rotade bland gamla papper idag och hittade min lilla samling av noveller och skrifter. Har sedan många år tillbaka skrivit ner mina känslor och gjort små utsagor av dessa. Ni ska veta att detta är bara på hobbynivå och jag vill inget med det jag skriver. Utan jag skriver för att jag tycker det är roligt. Tänkte dela med mig av en här,

Som taget som ur en film. Jag hade redan lagt mina ögon på dig. Jag hade släppt mina tankar på dig. Du ringde, du väckte mig. Du gjorde samtalet som fick mig att tappa andan, tänka. Samtalet som kunde skadat, tagit upp det ärr som hade börjat läka. Men det blev infekterat och fick mig sluta fokusera igen. Det var rökigt och du kom mot mig. Jag blev stel i hela kroppen och låtsades inte se att det var du. Du som en gång gjorde att jag började drömma igen. Ditt ansikte var täckt av en mask, du stannade och sekunderna kändes som en evighet. Du blottade dig och dina blåa ögon lös igenom röken. Du famnade om mig och värmde upp den kropp som frusits till is. Minnena flög förbi och jag svävade bort. Såret gjorde sig påmint och jag valde bort. Jag minns hur det sved, hur det skadade. Jag försökte dölja det leende jag ville ge dig och mina känslor gick isär. Jag ville stanna, följa med, men istället fick det bli farväl. Farväl var ett ord som hade etsat sig fast. Men denna gång var det på riktigt. Du skulle bort, långt bort från min värld. Jag gick hem, hem till det jag älskade, mitt liv. I mörkret flög mina tankar runt mig. De fick mig att börja undra igen. Allt var så bra tills jag såg dig igen….

/SMULAN